Det närmade sig Påsk - för sådär 7 år sedan. Påskpyntet med påskvippor å allt, fanns så fint nedpackat i finfin kartong på vindan. Måste bara hämtas ner, på stört!!! för här skulle påskpyntas, både inne och ute.
Tänker så här i efterhand....att dessa påskvippor (som kostar bara ett par spänn på ICA, höll på kosta mig livet)
I vårt hus, så har vi förråd på hela vindsplanen. Närmast takstolarna där uppe, har vi spikat både hyllor och golv. Så pass mycke så vi kan förvara allt - precis allt..på gott eller ont. Där finns möbler och allt annat som kan vara bra att ha..haha. Å så påskpyntkartongen!
Sagt och gjort så ställde jag upp stegen mot väggen, som så många gånger förr. Klättrade helt obrydd upp och gick så över garagetaket för att komma till luckan som skulle ta mig in till vindsförrådet. Så långt var allt bra, men när jag sedan skulle klättra ner för stegen, så slant den iväg, på det, under snön isiga underlaget.
Jag rasade typ 5 meter rakt ner och landade på ändan, med skorna långt ner i den djupa snön. Där skulle jag nog smartast ha suttit kvar, i väntan på hjälp, men i stället började jag vrida på ena benet, för att komma loss.
Det hela resulterade i, att det blev "plingelingtaxi till plåstergården".
Helt klart så var något skadat i mitt ena knä. Efter så där två veckor så blev det sen operation.
Meniskskada och avslitet korsband!
Efter operationen så blev det hårdträning. Jag tränade på läkarens inrådan, typ hela tiden. Fick sen lära mig gå igen, eftersom den muskeln var borta. Jag fick helt enkelt träna upp en ny muskel. Vilken resa...men jag gav inte upp!
Hur mycke jag än tränade så blev det ändå inte bättre. Jag fick då, efter många påtryckningar, till slut komma till en läkare. Då blev det båttom minsann, för en ny operation visade sig vara nödvändig! En ny operation blev det och den visade att den första operationen var felgjord, så att jag tränat som jag gjort, i ett felopererat knä,var det sämsta jag kunnat göra. - Jag visste det, jag kände det. Jag menar, någonting kändes ju inte som det skulle.
Den andra operationen gjordes av en specialist fr Sthlm och det kändes tryggt. Frågan var bara hur jag nu skulle kunna träna upp knät med den stora inflammation som blivit av allt detta?
Jag skulle alltså utan antiinflammatoriska medel, träna bort inflammationen, hur det nu skulle gå till?
Efter några dagar så vaknade jag en morgon och upptäkte att jag kom mig inte ur sängen. Jag kunde inte gå helt enkelt. Inflammationen från knät hade nu spridit sig till hela kroppen. Det blev ilfart till "Plåstergården" än en gång. De blev lite chockade kan jag säga och remitterade mig direkt till Reumatologen!!!
På Reumatologen så blev det fullt pådrag. Prover togs i det oändliga och trots att inga prover förutom sänkan, som visade högt, så stod det klart att jag, just jag, hade utvecklat RA - Seronegativ reumatoid artrit, som är en svår Reumatisk sjukdom! Jag bara gapade - Skulle jag, som hade fullt upp att träna ett felopererat knä, ha utvecklat Reumatism på köpet??? Att få ett sådant besked, bara så där.....jag blev chockad och tänkte...det är inte sant!
Sant eller inte,,,fullt pådrag blev det i alla fall och mediciner skrevs ut. Nu var det snabba ryck som gällde, för att stoppa upp denna hämska sjukdom. På stört fick jag nu börja äta både kortisontabletter (Prednicolon) och cellgifter (Methotrexate) och som i dvala åkte jag hem från det stora sjukhuset.
När jag ätit medicinerna en kort tid så försvann inflammationen helt. Jag kunde nu böja knät, gå, springa..ja allt blev helt bra med knät. I stället började andra saker hända...ögonfransarna ramlade av, en efter en, jag började tappa håret och vid ett tillfälle fick jag även prova på hur det är att vara blind och det var ingen höjdare kan jag säga. Efter den ena biverkningen efter den andra tog jag på eget initiativ beslut om att sluta med cellgifterna. Läkaren avrådde mig, men jag själv hävdade att jag va tvungen, för att få svar på om jag verkligen hade RA eller inte. Kanske kom inflammationen från ett felopererat knä, jag var helt enkelt tvungen att sluta medicinera mig, för att få svar och tänk, det var det vettigaste jag någonsin gjort. Jag slutade ta mina cellgifter och biverkningarna försvann. I dag 7 år senare så kan jag tacka mig själv, som lyssnade till min intutition. Jag har inte ont någonstans. Jag hoppar ur sängen varje morgon - Jag går, jag springer...Ja, jag lever och känner mig fri. Fri från allt vad inflammationer heter. Vilken tur, att jag lyssnade till min intuition!
Så får du en inflammation. Låt den inte vara obehandlad, blås ut den på en gång! Å lyssna till din intuition!
Ja, det var de!
kram / Ken
