kaizenken.blogg.se

...om att förändra för att återanvända - från design till tillverkning av personliga ting. ...om händelser, tankar, minnen, erfarenheter mm

minnen från min barndom

Publicerad 2014-09-20 11:01:00 i Minnen

Den blå kappan var då (för många x antal år sedan) ganska värdefull och dyr. Jag fick den av min extrafamilj som jag ofta bodde hos under min uppväxt. De skämde bort mig rejält. En sådan fin kappa skulle knappast mina biologiska föräldrar haft råd med.Den fanns sedan nerpackad i en fin kartong, för att sparas - och jag har nu plockat fram den och även en pälskappa som jag fick. Den blå kappan hänger i sommargäststugan tillsammans med den ljusblå klänning som min moster Estrid sydde till mig, när jag var brudtärna på min storasysters bröllop.Ganska roligt att ha kvar faktiskt och sen känslan av minnet när man bar dessa plagg. Eftersom de symboliserar sommar, så passar de bra att pryda sin plats i stugan på tomten, som bara används på sommaren.
Den vita pälsen däremot, den får hänga inne i husets entré. (groventré)
 
Rätt kul att ha kvar lite klädminnen från barndomen faktiskt. Man blir en aning sentimental när man ser dem hänga där:)
Trevlig helg på er!
 
/ Ken
 
 
 

på tal om "talande bild"

Publicerad 2014-04-26 22:44:18 i Minnen

eller hur?
Ett minne från en "talande bild" som jag tagit! Det var sommar och varmt, vi befann oss på ett havsbad några mil bort. Tillsammans hela familjen, barn och deras respektive samt alla barnbarn så klart. Vilken dag vi hade!
När vi så satt och lunchade där vid havskanten, så.....snabbt som ögat, passade lille Alfred (en av de mindre barnbarnen) på att smita iväg. Han hade ett bra tag spanat in den lite längre bort, långa bryggrampen och innan någon av oss ens anat vad han tänkte så hade han hunnit halvvägs ut på den - På väg mot havet - på väg mot spännande äventyr! Snabbt och vädigt bestämt, med hink och spade i ena handen, traskade han helt orädd fram på den relativt smala bryggan. Huva ligen!!!
Nu är han större, nu vet han bättre - men fortfarande orädd. Vad säger det om en personlighet? Jag tror att Alfred kommer att klara av det mesta, inte vara rädd för att prova nya saker och alldeles säkert så kommer han att kunna handskas med allt vad livet har att erbjuda.
 
Varför jag kom att tänka på denna sommarbild, är dagens sommardag. Vilken sommardag det varit alltså!!!
Vi har firat mannen som fyller år och mestadels suttit ute. i en försmak av sommarvärme man inte ens kunnat tänka sig...vi pratar slutet av april månad???
 
Hoppas morgondagen bjuder på lika väder!
 
/ Ken
 
 

Dans genom åren

Publicerad 2014-04-11 22:15:35 i Minnen

Just nu paus på - Let´s Dance!  Naturligtvis kollar jag med spänning på detta program!
Just DANS har tilltalat mig mycket genom åren. Jag var väl så där 14 år när jag började dansa och sen blev det dans för hela slanten i åtskilliga år...Dans och musik, det var själva livet!!!
 
---Lånade bilder på de ---
Jag dansade jämt. Upp för trappen hemma och samma visa nerför trappen, ute på gården, inne i köket.... (ungefär som på bilden). Jag kommer från ett väldigt kristet hem men tänk, dans och musik var aldrig synd - det var Glädje! Tur de!!! I och med de, så bestod dansglädjen...
Jag och mannen delade intresset och dansade fram på gator och torg...ha ha..
Vi gick Buggkurs och sen dansade vi bugg - Hur fantastiskt som helst!
Åren gick och dansen avtog och har nu inte dansat sen "gnussen" gjorde sitt genomslag..
 
Nu när jag kollar på Let´s Dance, så känns det så häftigt och lusten att dansa blir väldigt stor, för att se folk dansa, håll mé om att det är glädje utan dess like!
 
Så let´s dance!
 
 
 
 

Boden tur och retur

Publicerad 2014-03-29 21:45:00 i Minnen

Först sovmorron så klart...sen begav vi oss till Boden!  En mysig liten stad med många trevliga affärer.
Det blev att handla en del saker till husvagnen bl a. Lite blått (ha ha). Blått ska de va...allt från kuddar, påslakan, porslin mm. I övrigt blev det lite accessoarer till mig!!!
Å sen ett besök på Bothnia Fritid för att kolla på / i Husbilar..jag sa, kolla!..... Fy huvades vad dyrt!!!
 
Varje gång jag besöker staden Boden så kommer en massa fina minnesbilder upp på näthinnan. 
Min äldsta brors fru kommer från Boden och därför fick jag och min yngre syster ofta följa med dit. Många fina minnen har jag från det.
När jag sedan var i tonåren så jobbade min storasyster åt en hotellägare där i staden. Med anledning av det så var jag och min yngre syster ofta inbjudna dit av familjen. Vi fick bo på flott hotell, äta hotellfrukost och vara med om så mycke lyxigheter så man trodde det var en dröm!. Det var stort, stort för oss, som inte levde just ett sådant liv.
Inte nog med det. Av familjen så fick sen jag och min lillasyster  hur mycke fina kläder som helst. Tänk er att gå högstadiet och få gå klädd i de finaste boutiquekläder man kan tänka sig! Lycka, var då bara förnamnet! 
Jag kan inte annat än le och känna en speciellt glädje, en speciell känsla när jag är där, just där...i Boden!
 
Känslan och bilderna på näthinnan stannade kvar länge...även efter det jag släckt ner hela huset 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

man kanske sår ett frö...

Publicerad 2014-03-20 20:30:00 i Minnen

...ja, så tänkte säkert den mannen som kom på besök hos min man idag... för att sondera terrängen.
En familj som tidigare bott i vårt kvarter och som så innerligt har en längtan tillbaka. Tillbaka till byn, till landet och faktiskt även till just det kvarter där de tidigare bott.
"Skulle ni vara intresserade av att sälja?" undrade han. Smart drag av honom! Som jag själv har inpräntat i mina barn, när de var ute efter hus på något för dem intressant område. "Ni måste knacka dörr och fråga helt enkelt! kanske sår ni då ett frö?"  Vi själva som verkligen inte ens tänkt tanken att sälja...men visst, nog sådde han ett frö.
 
Just nu tänker man bakåt och man tänker framåt! Vad betyder ens hus / ett hus - egentligen?
När jag tänker tillbaka på alla år som gått , slås jag av tanken att det är ett bra tag sedan. Jag själv var 21 år, min man var 22 år när vi byggde vårt hus. Året var 1977, då fattar ni:)
Jag jobbade på Beijers, som säljare redan då och sålde byggnadsmateriel som jag i praktiken inte hade så stor  erfarenhet av - men fick, kan jag säga. Vilken erfarenhet att bygga ett hus. Allt från den omtalade syllisoleringen i grunden till takstolarna längst upp. Varje spik man slår in, varje vägg man får upp, varje kakelplatta som sätts fast, varje dörrkarm som måttas in...ja, jag säger då det - Allt har en historia! Hur många nätter man då låg sömnlös på grund av detta hus. Skulle vi klara det?, skulle vi orka?, skulle vi ha råd?
I september 1978 så var huset inflyttningsklart. Vilken känsla, ett hus som vi själva byggt upp från grunden. Något vi skapat tillsammans helt enkelt. Vi är nu inne på 2014. I snart 36 år har vi bott här. Det känns stort!
 
Trots känslan som jag nu nämnt, så är det ju faktiskt bara materiella saker! Det som berör och som man i så fall skulle sakna ännu mera, är tomten, trädgården - Ja, läget helt enkelt.
 
Den prunkande rabatten vid dammen...
 
Rummet i rummet bland buskar och träd...
 
Solnedgången vid grillplatsen och sen stillheten, tystnaden!
En baksida, så fri så man kan sola näck på altanen om man vill...
 
Drive in-möjlighet med övernattande bästa gäster som campar vid åkerkanten...
 
En promenad eller kort cykeltur till bad - eller båttur på det djupaste vatten......

Som sagt, vi trivs och mår bra där vi är. På landet, men med endast en kvarts bilresa till jobbet, nära stan. Ja, ni hör hur jag försöker övertala mig själv hur bra det är här:) Men visst, jag är öppen för förändring! Hittar vi ett nytt drömställe, så vem vet - då kanske det är vi som försöker så ett frö:)
 
kramiz / Ken
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Saknar dig Allan

Publicerad 2013-03-13 17:09:57 i Minnen

I dag för 10 år sedan omkom Allan och en av hans arbetskamrater i en mycket tragisk bilolycka, på väg söderut till sin arbetsplats. Deras bil kom av okänd anledning över på fel sida av vägen och krockade praktiskt taget front mot front med en långtradare som var på väg norrut.
Allan var min storasysters man och hade funnits så länge i vår familj, i våra liv.
 
Allan var för mig, inte bara en svåger och en kär vän, han var lite av en bror också. Han var glad, genomsnäll, ödmjuk, empatisk, omhändertagande...Ja, listan kan göras hur lång som helst.
 
Utdrag ur min minnesbok
Det var kafferast på jobbet och personal från hela arbetsplatsen samlades i fikarummet. Precis när jag skulle sätta mig ner med de andra, så ringer min telefon. En kund som ville prata om en bokning.
Jag gick ifrån, för att undvika de högljudda rösterna från alla som samlats.
Under tiden jag pratade med min kund, satt mina kolegor och diskuterade den tragiska olycka som inträffat under morgonen. Någons fru hade just ringt och berättat, att hon kört förbi olycksplatsen strax efter att olyckan inträffat och hon gav utförliga beskrivningar på hur det såg ut och vilken typ av bil som var söndermosad. När jag så kom tillbaka till fikarummet så hade den diskussionen övergått till något annat. Det kom aldrig på tal igen och jag förblev ovetande.
En timme senare kopplade jag från telefonen, eftersom jag hade ett kundbesök om en stor Kongress som skulle gå av stapeln. Det var mycke detaljer att gå igenom och mötet drog ut på tiden. Efter det... snabbt värma lite lunchmat, men först hämta telefonen, för att vara disponibel igen.
Mikrovågsugnen gav ifrån sig ett ljud som betydde att uppvärmningstiden för maten var klar, samtidigt som ljudet från telefonen pockade på min uppmärksamhet.
Jag svarade och hörde en svag röst som sa,
- Hej, det är Anita, kan du sätta dig ner? (det var Allans syster) min intuition sa att någonting allvarligt hänt.
Hon berättade att Allan omkommit i en bilolycka och att döden hade varit omedelbar.
Hon hade försökt ringa mig tidigare, men jag var upptagen.
Maten blev kvar i ugnen och chockad åkte jag från jobbet. Detta är inte sant, det kan inte vara sant, det får inte vara sant...Men det var sant.
 
Sammanfattningsvis: Det hände många viktiga arbetsrelaterade händelser på jobbet den dagen, som efter denna händelse, blev helt ovidkommande. Jobbet är viktigt, ja - men Människan är viktigare. Viktigare än allt annat!
Vid minnesstunden läste prästen upp ett minnestal som jag skrivit om honom, där jag avslutade med att lova - att fortsätta mitt liv, med att försöka vara... bara lite, som Allan.
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Ken

Sånt jag gillar och helst ägnar mig åt: Design / Inredning wabi sabi-tänk / Målningsarbete / Att skriva och författa / Matlagning / Bakning / Ordning & reda / Hårt fysiskt arbete / Människor

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela