kaizenken.blogg.se

I dag för 10 år sedan omkom Allan och en av hans arbetskamrater i en mycket tragisk bilolycka, på väg söderut till sin arbetsplats. Deras bil kom av okänd anledning över på fel sida av vägen och krockade praktiskt taget front mot front med en långtradare som var på väg norrut.

Allan var min storasysters man och hade funnits så länge i vår familj, i våra liv.

 

Allan var för mig, inte bara en svåger och en kär vän, han var lite av en bror också. Han var glad, genomsnäll, ödmjuk, empatisk, omhändertagande...Ja, listan kan göras hur lång som helst.

 

Det var kafferast på jobbet och personal från hela arbetsplatsen samlades i fikarummet. Precis när jag skulle sätta mig ner med de andra, så ringer min telefon. En kund som ville prata om en bokning.

Jag gick ifrån, för att undvika de högljudda rösterna från alla som samlats.

Under tiden jag pratade med min kund, satt mina kolegor och diskuterade den tragiska olycka som inträffat under morgonen. Någons fru hade just ringt och berättat, att hon kört förbi olycksplatsen strax efter att olyckan inträffat och hon gav utförliga beskrivningar på hur det såg ut och vilken typ av bil som var söndermosad. När jag så kom tillbaka till fikarummet så hade den diskussionen övergått till något annat. Det kom aldrig på tal igen och jag förblev ovetande.

En timme senare kopplade jag från telefonen, eftersom jag hade ett kundbesök om en stor Kongress som skulle gå av stapeln. Det var mycke detaljer att gå igenom och mötet drog ut på tiden. Efter det... snabbt värma lite lunchmat, men först hämta telefonen, för att vara disponibel igen.

Mikrovågsugnen gav ifrån sig ett ljud som betydde att uppvärmningstiden för maten var klar, samtidigt som ljudet från telefonen pockade på min uppmärksamhet.

Jag svarade och hörde en svag röst som sa,

- Hej, det är Anita, kan du sätta dig ner? (det var Allans syster) min intuition sa att någonting allvarligt hänt.

Hon berättade att Allan omkommit i en bilolycka och att döden hade varit omedelbar.

Hon hade försökt ringa mig tidigare, men jag var upptagen.

Maten blev kvar i ugnen och chockad åkte jag från jobbet. Detta är inte sant, det kan inte vara sant, det får inte vara sant...Men det var sant.

 

Sammanfattningsvis: Det hände många viktiga arbetsrelaterade händelser på jobbet den dagen, som efter denna händelse, blev helt ovidkommande. Jobbet är viktigt, ja - men Människan är viktigare. Viktigare än allt annat!

Vid minnesstunden läste prästen upp ett minnestal som jag skrivit om honom, där jag avslutade med att lova - att fortsätta mitt liv, med att försöka vara... bara lite, som Allan.